Linda

Kommer ihåg när vi träffades första gången. Det var när vi gick i fyran. Du flyttade hit från Uppsala och berättade att du hade gått i skola som hette Pluggparadiset. Du började spela fotboll i mitt lag, jag tror du spelade back. Åren gick och jag kommer ihåg att du spelade pingis oxå, en sport jag aldrig förstått mig på, men du var duktig.

Vi började högstadiet och gick fortfarande i samma klass. Vi kanske inte umgicks lika intensivt men vi var fortfarande vänner. Vi var bl.a. iväg till Barnens Ö på nån form av inofficiell klassresa. Vi konfirmerades tillsammans och jag minns med ett leende när du och Johanna skulle paddla tillsammans. Vi åkte till Taizé året efter och bodde i världens minsta tält.

Vi började gymnasiet och inte ens då gick det att skilja oss åt. Samma klass, alltid bredvid varandra. Lärarna blandade alltid ihop oss, även fast du var två meter lång och blond och jag var en tvärhand hög och brunett. Fortfarande ett löjligt intresse för lagsport. Kommer ihåg när vår gympalärare med ett leende på läpparna gjorde ett tappert försök att försöka få med oss på aerobics. Hon insåg nog det omöjliga i uppgiften men var ju modig nog att försöka. Du började spela innebandy och jag hängde på.
Under sista året var vi givna på alla studentfester. Alltid gladast och kvar sist. På vårterminen blev du tillsammans med "äcklet". Jag var väl emot det hela ända från början men jag lät dig hållas. Du verkade så lycklig.

Efter gymnasiet började du jobba på McD. Det dröjde inte länge innan jag följde efter. Du flyttade ihop med "äcklet" utan att verka riktigt lycklig. Började märka att allt kanske inte var på topp men du sa inget. Ni var tillsammans några år till innan det äntligen tog slut. Du hade blivit både slagen och psykiskt utnyttjad utan att jag fått veta. Efter detta var du helt knäckt och jag kände att uppgiften att trösta dig var alltför stor för mig att klara av. Jag drog mig tillbaka och du sjönk lägre.
Det tog inte lång tid innan du träffade din "prins". Du som trodde att du skulle vara ensam resten av livet. Även fast du verkade glad över detta var det ändå som att det hängde ett stort, mörkt moln över dig. Det låg ett mörker över allt du tog dig an.

Våren 2005 genomförde du din drömresa. Tre månader i Australien med "prinsen". Du gjorde allt möjligt på din resa. Hoppade bl.a. bungyjump. Din modiga jäkel. Du kom hem och visade bilder och hade med dig presenter, Trots detta var mörkret fortfarande där. Jag kände det när vi träffades. Vi jobbade tillsammans några månader på McD innan du slutade, kände dig less och ville bort. Sommaren gick och vi skulle parta på Cityfesten tillsammans. Jag kommer ihåg att du kom hem till mig och åt köttfärssås och spaghetti. Vi satt oss i soffan och pratade. Mörkret var kvar. Du sa nåt som gjorde mig orolig och fundersam. Jag kommer aldrig att få reda på vad du menade.

En månad senare var du död.

Tolv år fick vi tillsammans. Ingen känner mig som du. Vi gjorde allt tillsammans. Jag är så glad att jag fick dela allt med dig. Samtidigt är jag så ledsen över att jag inte har någon att minnas allt med. Du kommer alltid vara min bästa vän, även fast vi hade våra ups and downs.
Men jag är så förbannad på dig för att du valde att lösa dina problem på det sättet du gjorde.

Saknar dig Elin! Älskade vän!