Linda

Jag råder er att sätta er till rätta. Mys till det med nåt gott snacks, en mysig filt och lite tända ljus för det här kommer att ta tid att läsa.

Fredag 17/9 (v.40+2): Vaknar vid 05.30 av att jag har lite ont i magen, känns som jag skulle behöva göra nr.2. Vältrar mig ur sängen och tar mig till toan. Händer inget, det magonta har försvunnit. Tar mig tillbaka till sängen och hinner precis lägga mig när jag börjar få lite ont igen. Tar mig upp igen och tillbaka till toan. Samma resultat. Tillbaka till sängen och när jag börjar få ont igen går det upp ett ljus för mig att de senaste magontarna har kommit med exakt 10 min mellanrum. Slår mig att det kanske är så att det ska till att födas barn de närmaste dagarna. Myser ner mig i sängen och sakta men säkert börjar det göra mer och mer ont. Tar två Alvedon och tassar vid halv åtta upp och berättar för Erik (som sover i vardagsrummet pga min utomjordiska snarkningar) att det nog är en bebis på G.

Nu har det börjat göra så pass ont att jag lite diskret måste pusta mig igenom ”värkarna”, men de kommer fortfarande bara var 10:e min. I den stilen fortlöper förmiddagen, med ett litet uppehåll vid lunch när Erik och jag tog en promenad till affären. Vid 15-tiden börjar det om och gör ganska ont. Vi börjar närma oss kvällen och jag har vid det här laget förstått att det inte blir nån bebis idag i alla fall. På nåt sätt tar mig igenom natten genom att sova i nio-minutersintervaller innan nästa värk kommer. Vid det här laget har jag börjat kalla dem värkar för det gör hyfsat ont.

 

Lördag 18/9 (v.40+3): Vaknar upp till en ny dag med fortsatta värkar var 10:e minut. Kommer inte ihåg så mycket från den här dagen annat än att jag började få så ont att jag hade svårt att sitta, ligga eller på annat sätt befinna mig i samma position mer än två minuter. Genom mina studier har jag lyckats förse mig med en viss kroppskännedom och kan för mig själv konstatera att det händer ingenting ”neråt”, det känns som att bebis har fastnat på ett och samma ställe. Tar mig på nåt sätt igenom dagen men när kvällen börjar närma sig och jag ännu en gång konstaterar att det inte blir nån bebis idag heller kryper jag till korset och ringer till förlossningen. Får komma in på undersökning varpå man konstaterar att jag är öppen ”hela” 1cm. Bebis verkar i alla fall må bra så jag får lite tabletter i hopp om att få sova och så vänder vi hemåt igen.

 

Söndag 19/9 (v.40+4): Tabletterna funkade typ inte alls men jag tog mig igenom natten. Har inget större minne av hur jag tog mig igenom söndagen men jag kommer ihåg att jag klättrade rejält på väggarna. Vid 19.30 gick slemproppen med besked och värkarna blev ju inte direkt mildare efter det. De kommer fortfarande inte tätare än var 10:e minut.

Ännu en natt började närma sig utan att det hade blivit nån bebis och nu började jag tappa modet. Ringer till förlossningen med gråten i halsen när jag förstår att jag absolut inte kommer att kunna sova nåt inatt om jag inte får hjälp. Vi får komma in och sova på förlossningen ”så att vi kan knocka dig” som barnmorskan uttryckte det. När vi kommer in och hon erbjuder mig morfin bangar jag för det sista jag vill är att må illa, då har jag hellre ont. Däremot får jag en TENS-apparat som jag använder mig flitigt av. Erik berättade i efterhand att jag stundtals lyckades slumra men tryckte ändå på knappen när jag fick ont.

 

Måndag 20/9 (v.40+5): Får in frukost på rummet och får sen reda på att vi ska få flytta in på en förlossningssal under förmiddagen för nu börjar de förstå att jag har rejält ont och bör få hjälp att få ut den här lilla bebisen.

På nåt sätt lyckas jag med gåbord ta mig genom hela förlossningen till en förlossningssal. Där får jag lustgas som jag drar i mig för glatta livet. Tycker dock inte att det hela är så lustigt och är nära att tuppa av pga gasen. Dessutom smakar den apa. Jag blir undersökt och man konstaterar glatt att jag är öppen 4cm. Wohooo!!! tänker barnmorske-Linda, nu blir det en EDA. ”Ring narkosen”, är det enda jag får ur mig innan jag försvinner in i lustgas-dimman igen. Som tur var behövde jag inte vänta alltför länge innan självaste underläkare Dr Granath kommer och ska lindra mina plågor. Jag berättar, berusad på lustgas, att jag vet att jag ska ligga med rumpan långt ut på sängkanten, rulla ihop mig till en boll och hålla mig still när jag får en värk. ”Oj här är det nån som har läst på” får jag till svar. ”Ja, hon är en barnmorskestuderande kirurgsyster” påpekar barnmorskan och doktorn får nåt nervöst i blicken. ”Men låt inte det påverka dig, jag lovar att inte skvallra om du gör fel” säger jag berusat.

Hursomhaver lyckas han få bedövningen på plats och när han frågar hur det känns får han ett: ”Warm and fuzzy feeling” till svar från en Linda som närmar sig himmelriket. ”Får jag sova nu?” frågar jag. Lyckas sova en timme och tur var väl det annars vet jag inte hur jag hade orkat. Strax efter att jag fått bedövningen sätter man en skalpelektrod på bebisens huvud och vattnet går. Eftersom bebisen fortfarande står ganska långt upp så kommer den en smärre flod med vatten. Min tanke under det här förloppet är att jag måste hjälpa till att städa efteråt.

Dagen tillbringas i förlossningssal 2 på Gävle Sjukhus och vi har det ganska mysigt faktiskt. Jag tar sikte på en pilatesboll som blir min bästa vän. Den sitter jag och hoppar på medan Erik löser sudoku. När nattskiftet börjar kliver min kära BB-kollega Erica in genom dörren och då känner jag att är det nån som ska förlösa mig så är det hon. Jag börjar hoppa lite extra på bollen samtidigt som det sakta men säkert börjar hända lite saker i mitt inre. Bebis börjar hitta ut, han hade i och för sig inget annat val så som jag hoppade på bollen.

 

Tisdag 21/9 (v.40+6): Måndag har blivit tisdag. Erica har höjt mitt värkförstärkande dropp ihopp om att bebisen ska komma ut nån gång och när jag är öppen 8cm börjar jag få rejäla krystvärkar. Till en början fattar jag inte vad som händer utan tror att jag ska kräkas istället. Under glada tillrop försöker personalen få mig att hålla emot dem vilket är komplett omöjligt. Erik berättar i efterhand att det såg ut som en scen ur en Alien-film när han ser hur min mage drar ihop sig och jag brölar som en brunstig älg samtidigt som han ser hur jag kämpar emot allt som händer.

När jag väl är öppen 10 cm och får börja krysta på riktigt har mina krystvärkar avtagit och blivit jättefjuttiga. Tar i för kung och fosterland för att få ut honom. När gyndoktorn kommer in i rummet och jag ser på Erica att hon börjar fundera på en sugklocka trycker jag om möjligt på ännu mer för här är det ingen som ska stoppa upp en plåtkopp i muttan på mig. Har jag hållit på i fyra dagar är det fan jag som ska ha ut ungen på egen hand. När jag hör i bakgrunden att de dessutom ringer på barnläkaren och jag slår ett öga på monitorn som visar bebisen hjärtljud och ser att de är på tok för låga för att nån i rummet ska vara nöjd trycker jag på även fast jag inte har nån värk. Kl 02.09 kommer till slut en blå, slö sötnos ut som kämpar för att skrika. De tar ut honom till barnläkaren och jag spänner ögonen i Erik och skickar iväg en blick som säger ”är det nån gång jag skiter i din sjukhusrädsla så är det nu, nu är det du som följer med din son ut!”

Efter bara nån minut kommer min älskade sambo in med världen sötaste son i famnen. Allt hade gått bra och lillkillen hämtade sig snabbt.

Den enda fördelen med en fyra-dagarsförlossning visade sig när Erica knappt behövde plocka fram nål och tråd för att lappa ihop mitt arma underliv.

 

Lovar att återkomma med en liten berättelse om tiden efter förlossningen när ni har tagit er igenom det här.