Året som har gått

Jag gör ett försök att återuppliva bloggen genom att göra ett mastodontinlägg .

Jag har en dagbok som jag försöker skriva i varje dag. För ett tag sen satt jag och läste igenom den för att minnas vad vi har haft för oss under Emmas första år.

 

Juli 2013

Jag förstår inte var jag fick all kraft ifrån men schemat var fullspäckat under Emmas första månad. Som tur var så var Erik hemma hela juli och augusti. Dagarna var fyllda av BVC-besök, olika återbesök för mig för att ta stygn, kolla blodtryck, ta EKG, ändra mediciner, släkt som kom på besök, ultraljud för Emma (som visade att allt var bra), besök i Sågmyra, släktkalas med Eriks släkt. Första dagen som inte innehöll nåt bokat var 14 juli och då var Emma 16 dagar.

Alla dessa besök och tider att passa gjorde att vi inte riktigt hade tid att tänka på det vi hade varit med om och jag hade inte tid att ha ont efter snittet. Jag hade mina stunder när jag grät i duschen för det var den enda tid jag hade för att tänka efter. Som grädde på moset hade vi en bebis som gärna ammade minst en gång i timmen dygnet runt och gärna inte åt nånting på flaska, jag kommer ihåg att det kändes som att jag bodde i sovrummet med Emma. Och så får vi inte glömma att Lukas stundtals var så fruktansvärt trotsig att Erik och jag låste in oss på toaletten för att få lite lugn och ro.

Det jobbigaste för både mig och Erik var nog alla andras reaktioner på det som hade hänt. Vi kommer båda från familjer där man inte riktigt pratar om ”elefanten i rummet”, så istället för att fråga hur vi mådde och lyssna på vad vi hade att berätta upplevde vi att man istället pratade runt det. Min mamma är expert på att vända allt till sin egen historia och dra paralleller till sitt eget liv istället.  Allra värst var de som sa ”det var ju tur att det blev en flicka”! Kan inte poängtera hur mycket jag skiter i vilket kön bebisen hade när vi hade varit så fruktansvärt nära att förlora henne.

Mitt stora stöd var vår BVC-sköterska som jag upplevde som den enda som såg mig i det här och inte bara den ”gulliga bebisen”.

I slutet av månaden hade vi blivit folkskygga och ledsnade på allt och bokade hotell i Norrköping och åkte bl.a. till Kolmården. Emmas första semester var ett faktum.

 

Augusti 2013

Månaden började med att vara riktigt varm så vill höll och mycket inne och i skuggan. L tog sin trots till en helt ny nivå och höll sakta men väldigt säkert på att ta knäcken på både mig och Erik. Dagarna gick ut på att försöka hålla honom nöjd, samtidigt som matvraket Emma skulle amma var och varannan minut. Erik och jag var två vrak som knappt höll näsan över vattnet, men ”det var ju tur att det var en tjej”.

Vi började smida planer på att köpa min farmors hus då hon hade flyttat till en lägenhet, och så hann vi med en dagstur till Eckerö med färja. L började längta tillbaka till dagis och Erik och jag räknade sekunderna tills det var dags igen.

 

September 2013

Månaden började med en sovmorgon från Emmas sida, kl 05.30 var det dags att stiga upp. Mycket bättre än att kliva upp kl 04.

Jag hade återbesök både hos min barnmorska och hos doktorn som opererade mig. Än en gång blev jag medveten om hur fruktansvärt illa det hade kunnat gå. Jag tror att jag fick kramar av nästan alla barnmorskor på MVC. ”Fan vad du skräms” var det en som sa. Doktor Inger var glad att se mig på benen och var nog ännu gladare att se att Emma mådde så bra. Försökte prata av mig efteråt med mamma men det kom att handla om hennes onda axel istället. Hemma gick det inte heller att prata eftersom L ska prata HELA tiden.

L började på dagis igen (Tack gode GUD!) och Emma och jag hade första träffen med föräldragruppen. Några kändisar sen förr och några nya ansikten.

Jag hade oturen att bli tvungen att göra en 24-timmarsmätning av mitt blodtryck som vägrade gå ner efter förlossningen. Det var ingen höjdare att ha en blodtrycksmätare på sig ett helt dygn när man har en bebis som ska ammas. Trycket så bra ut men jag blev ändå inte av med mina mediciner, istället sänktes dosen lite.

Gjorde ett besök på jobbet och träffade en av läkarna i korridoren som bjöd på en stor bamsekram. Läkarna hade tagit upp mitt ”fall” för diskussion en dag och när han förstod att det var mig det handlade om hade han fått rysningar.

Firar Lukas 3-årsdag, presenterna bestod till stor del av danska byggbitar i plast.

Husplanerna har nu blivit ett husköp när vi skriver kontrakt i slutet på månaden. Försäljning av lägenheten på börjas.

Emma är inte bortglömd i allt stök, men hon hänger bara på. Så länge hon får mat är hon nöjd, och det är bara mammas tutte som gäller. Första skrattet kom i september.

 

Oktober 2013

Börjar månaden med en liten minisemester till Stockholm och UnderBara Barn-mässan. Vi bodde på ”Alfons-hotellet” vid Älvsjömässan och L var i sjunde himlen. Dessutom såg vi Globen från hotellfönstret och det var minst lika spännande.

Jag har börjat rita vårt nya kök och så spanar vi efter en ny dagisplats åt L. Lägenheten läggs ut på Hemnet och många intressenter kom på visning. Mitt i allt med hus och lägenhet så lyckas vi få till ett dop av Emma. Det blir en bra dag där Emma för en gångs skull får vara i fokus, även fast hennes kära bror försöker stjäla uppmärksamheten genom några vredesutbrott. Den bästa presenten bestod av en liten tremänning till Emma då Eriks kusin fick en alldeles bedårande liten dotter samma dag.

Dagen efter dopet åkte L på nåt som vi tror var vattkoppor. Han hade fem pyttesmå prickar i pannan som såg ut som vattkoppor. Emma klarade sig ifrån kopporna.

Efter en bra blodtryckskontroll får jag sluta med medicinerna.

Lägenheten blir såld, till ett VÄLDIGT bra pris!

 

November 2013

Den första novemeber blir vi husägare på riktigt. Nu börjar månader av målning, tapetsering, golvläggning och galna utbrott från en L som inte får hjälpa till. Det känns som att allt kretsar kring huset och dagarna flyger fram.

Egentligen skulle jag ha gått på Jubileumsfest med jobbet men amningsmonstret Emma vägrar att ta nåt annat än bröstet, så det var bara att stanna hemma.

Jag får en välbehövlig paus från en alltmer påfrestande hemmiljö när jag börjar gå på mammaträning på Korpen.

När Erik fyller blir det kalas bland skruvdragare och målarpytsar i huset, för 31 år är tydligen något som ska firas stort även fast familjen i fråga knappt har nånstans att bo.

 

December 2013

Stormen Sven härjade i början av månaden och L blåste omkull. Första riktiga snön kom och när vi kom till huset slog det mig för första gången att det vintertid inte är så roligt att vara husägare eftersom man måste skotta snö.

Min älskade sambo sliter dag som natt med huset och har tydligen stor talang för golvläggning.

Jag gör tappra försök att sprida lite julstämning men det är lite svårt när lägenheten är full av flyttkartonger och huset är en byggarbetsplats. Själva julafton firades hos Eriks föräldrar och det var supertrevligt, men i övrigt var julen platt som en pannkaka.

Året avslutades med ett bröllop för Eriks syster och hennes man.

 

Januari 2014

Det nya året inleddes med ett praktgräl. Mycket irritation mellan mig och Erik grundas i att vi aldrig får prata med varandra när L är vaken. Han har alltid varit duktig på att prata men han är ALDRIG tyst, och då menar jag verkligen ALDRIG. Fullt normalt för en treåring säger säkert de flesta. Men när man blir konstant avbruten när man försöker prata blir man ganska förbannad. Det spelar ingen roll vad vi säger eller gör. Vi försöker prata lugnt med honom, vi försöker att ignorerar det och vi försöker att höja rösten rejält åt honom utan att nåt fungerar. Som en extra twist på det hela får han utbrott för ingenting och vrålar åt allt och alla. Det kan vara stackars tanter på bussen som sitter på ”fel” plats eller människor som står före i kön på Konsum.

I mitten på månaden går flyttlasset till huset.

 

Februari 2014

L har inte fått nån ny dagisplats utan vi får åka buss (jag har fortfarande inget körkort) från huset till Stigslund när han ska gå på dagis. Som tur är så är båda barnen vana att åka buss så det går för det mesta bra.

OS i Sotji drar igång men eftersom vi inte har någon kabel-TV eller vettig internetuppkoppling får jag så snällt sitta vid radion och lyssna. Sportradion is the shit! Jag kan förstå att Charlotte Kallas avslutande stafettsträcka var spännande på TV men den var fan så mycket mer spännande på radio när man inte såg nåt.

Emma blir åtta månader i slutet av månaden och har fortfarande mamma som nr 1. Hon har börjat äta riktig mat och gröt men ammar fortfarande flera gånger om dagen. Under månaden börjar hon äntligen vända på sig efter att ha varit väldigt nöjd med att ligga på rygg och titta på världen.

 

Mars 2014

Våren börjar smyga sig på med både värme och sol.

Vår BVC-sköterska går i pension vilket känns lite jobbigt när jag har kunnat ventilera alla mina tankar kring Emmas förlossning och Lukas trots med henne.

Den 8 mars hade jag min första semesterdag, förlåt... jobbdag. Det var skönt att få träffa alla fina kollegor på BB igen och skönt att komma hemifrån lite.

Vi gjorde ett försök att gå på musiklek i Strömsbro men det föll inte L i smaken så det var lika bra att inte försöka igen, vill inte att han ska skrämma iväg nåt stackars barn.

Emma har den goda smaken att börja vakna kl 04-05 på morgonen efter att ha haft mat- och sovklockan inställd på kl 06.30 ett tag. Detta ger i sin tur en trött mamma som ska tampas med en trotsig kille på dagarna, ingen bra kombination.

Emma slutar att amma i slutet av månaden, både skönt och sorgligt för mamman.  Slutet av månaden bjöd även på sommarvärme...sååå skönt.

 

April 2014

Emmas första fjällsemester...som kom att handla om en trotsig L som skulle skrika åt allt och alla. Vi reste med Eriks familj och skulle ha varit där en vecka men efter 4 dagar tröttnade vi på att bråka med L och att det inte skulle bli nån skoteråkning så vi åkte hem medan de andra fortsatte semestern.

Emma får för sig att hon bara kan sova i vagnen, så jag får så snällt sova i vardagsrummet så att jag kan vagga vagnen när hon vaknar. Det var dock en fas, men det blev några nätter på soffan innan hon kom på att sängen var mysigast ändå.  Hon kom även på att det inte är så farligt att sitta utan stöd.

 

Maj 2014

Vi försöker få lite ordning på trädgården som inte har genomgått nån ogräsrensning på väldigt många år. L får en sandlåda som blir väldigt poppis.

L’s tid på Källbacken börjar gå mot sitt slut, efter sommaren börjar han (och Emma) på Mårdvägens förskola. Hans lärare berättade under utvecklingssamtalet att han är en väldigt verbal och fin kille...med hett temperament. Inget nytt där alltså.

Emma har lärt sig att krypa och älskar att smita in på L’s rum och leka med LEGO, fast hon inte får.

 

Juni 2014

Erik har semester i början på månaden för att kunna bygga klart lite hemma, det är en massa smågrejer kvar att göra.

Emma börjar ställa sig upp mot möbler men tycker inte om att lära sig gå. Hon vill gå men inte hålla oss i handen, och då blir det svårt.

Vi kämpar på med L’s humör, utan att komma nån vart. Erik och jag har knappt nån relation till varandra annat än att vi bor ihop. Det är ingen som helst idé att försöka prata med varandra, vi blir direkt avbrutna. När nån säger till oss att ”sådär är han aldrig när han är med oss” har vi lust att be dom dra nånstans. Hjälp oss då för fan eftersom vi håller på att bli helt knäckta! Vi får också höra att vi ska vara glada att han är så duktig på att prata men det hjälper oss inte alls, för han är ALDRIG tyst. Tro mig vi har testat ALLT...tysta leken funkar inte eftersom han bara frågar ”varför då” eller tycker att man är helt pantad som kan komma på en sån sak.

Emmas första midsommar firas i ett kallt och blåsigt Furuvik. Jag hörde att det var nån som sa att det bara skiljde en halv grad i morgontemperatur på julafton och midsommarafton. Ingen fin klänning och blommor i håret, däremot tjock jacka och mössa.

Sista veckan på månaden har jag gråten i halsen titt som tätt och tänker på det vi gick igenom förra året. Glädjetårar trillar när jag tittar på vår fina tjej som nu är en busig tjej som älskar sin bror...och mat.

Emmas 1-årsdag firades med släkt och vänner och hon fick massor av fina presenter.

Lilla pyret, mamma älskar dig!
 
 

Musikhjälpen 2013

 
Årets tema i Musikhjälpen ligger mig varmt om hjärtat både som barnmorska och som mamma till en tjej som förmodligen inte hade överlevt förlossningen om vi bott i ett fattigt land. 
Jag har valt att auktionera ut två av mina haklappar som jag har sytt samt en napphållare. Så...öppna upp plånboken och buda!!! ALLA tjejer (och barn) har rätt att överleva sin graviditet! Auktionerna hittar ni HÄR!

Vattkoppor

Hade planerat en sammanfattning av sommaren men den får ni vänta på ett tag till för vi (dvs. Lukas) har fått vattkoppor så nu går dagarna ut på att hålla den lille herrn på gott humör :D

När lillan kom till jorden...

 
För snart tre månader sen gjorde lillasyster Emma entré i vår familj med stort buller och bång och inte alls på det sätt som vi hade "planerat". Har inte haft tid eller lust att blogga förrän nu eftersom det har tagit sin tid att återhämta sig och så vi har prioriterat att njuta av sommaren och bara ha det mysigt alla fyra eftersom Erik varit hemma juli och augusti.
Men här kommer då Emmas förlossningsberättelse:
 

Jag hade redan i april blivit sjukskriven eftersom mitt blodtryck hade gått upp lite. Jag gick på kontroller en gång i veckan på MVC. Månaderna gick och det började sakta men säkert bli dags för bebis att komma ut snart. Lukas förlossning var långdragen men bra, så jag hade sen dess önskat mig en likadan men snabbare förlossning den här gången.

 

Onsdagen 26 juni 2013

Jag och Erik åkte till förlossningen på eftermiddagen eftersom jag tyckte att bebisen hade rört lite dåligt på sig sen kvällen innan. Väl på plats tar min kollega Camilla hand om oss. Bebisen verkar må bra men mitt redan lite höga blodtryck hade gått upp ytterligare lite. Efter lite provtagning blir jag inlagd. Nånstans kände jag på mig att det skulle bli så för jag hade tagit med mig BB-väskan. Har det ganska bra på mitt rum med TV. Njuter av att få titta på TV i lugn och ro. Sover dåligt på natten pga en obekväm säng och att jag blir väckt för blodtryckskontroller med jämna mellanrum.


 

Torsdag 27 juni 2013

Blodtrycket ger inte med sig och det står nu klart att jag drabbats av havandeskapsförgiftning. Dagen fylls av provtagningar och blodtryckskontroller och man sätter in medicin för att blodtrycket ska sjunka lite. Bebisen har det bra och på eftermiddagen får jag besök av Lukas och Erik. Lukas sov hos farmor och farfar under dessa dagar utifall man skulle behöva sätta igång min förlossning eller göra kejsarsnitt. På kvällen smyger jag runt på förlossningen och samlar på mig kuddar och täcken för att kunna sova och som jag sov.

 

Fredag 28 juni 2013

Vaknar på morgonen och är utvilad för första gången på nästan nio månader. Man pratar tidigt om att jag kanske kan få åka hem under dagen om prover och blodtryck håller sig stabila. Dr Tatiana hinnsveper mig på förmiddagen och jag börjar få lite småvärkar men inget som det blir barn av. Efter lite strul med proverna skriver Dr Inger ut mig på permission och så får jag en tid för igångsättning på måndagen om det inte har blivit barn innan. Jag har mina småvärkar kvar så Lukas får vara kvar hos farmor och farfar (tack gode Gud för det) och Erik och jag åker till ICA Maxi och storhandlar.

 

På kvällen börjar värkarna ta i lite mer och jag stoppar i mig Alvedon och pallrar mig in i duschen. Magen blir under kvällen ganska hård men jag tänker inte så mycket på det, tänker nog att det är så här det känns när det är på riktigt eftersom jag hade så mesigt värkarbete med Lukas. Går och lägger mig och lyckas slumra i ca 45 minuter innan jag vaknar med en konstig känsla i kroppen vid halv tolv. Magen är hård hela tiden och det känns som jag har en värk som inte vill släppa. Känner på mig att vi måste till förlossningen. Väcker Erik och ringer förlossningen och förklarar läget. När vi är färdigklädda och ska åka går vattnet vi tjugo över tolv. Det är brungrönt (inte bra!!!) till färgen och nu börjar Lindahjärnan och barnmorskehjärnan att samarbeta. Utan att skrämma upp Erik alltför mycket får jag honom att förstår att vi måste åka NU utan att passera gå. Själv är jag livrädd och är inte längre övertygad om att vi kommer att ha en bebis med oss hem.

 

Lördag 29 juni 2013

I bilen ringer jag till förlossningen igen och berättar om vattnet så att vi får komma direkt till en förlossningssal. Jag förstår nu att jag inte kommer att få min drömförlossning utan att det kommer att bli ett kejsarsnitt. Frågan nu är bara hur fort det kommer att gå. Minnena från det att vi lämnar lägenheten är suddiga och jag har ingen vidare tidsuppfattning.

 

När vi kommer till förlossningen vid tjugo i ett på natten tar BM Rosie hand om mig och hon försöker direkt få en uppfattning om hur det står till med bebisen. Hon får se färgen på fostervattnet och lyckas sätta en skalpelektrod på bebisen för att få en bättre bild av hur den mår. I nån minut ser det ganska bra och jag andas ut lite eftersom jag nånstans långt inne i kroppen hade tankar på att bebisen inte levde. Men sen rasar fosterljuden och Dr Inger kommer och tittar till mig. Erik och jag hade innan bestämt att min kompis Caroline skulle vara med om det blev kejsarsnitt eftersom Erik inte tycker att det är supermysigt med sjukhus och operationer. Erik ringer henne samtidigt som all personal på förlossningen kommer och försöker hjälpa till med att få fosterljuden under kontroll. Camilla sätter en nål i min hand samtidigt som Dr Inger beslutar om katastrofsnitt och nu går det fort. Jag stänger av totalt och tänker att nu är det kört, vi kommer att få åka härifrån utan bebis. Camilla håller mig i handen samtidigt som man springer med mig till operation och nånstans i bakhuvudet tänker jag att släpper jag henne så dör jag. Jag sövs direkt när jag läggs på operationsbordet och bebisen är ute ca sex minuter från det att vi lämnade förlossningen.

 

Bebisen, som visade sig vara en Emma, andades inte när hon kom ut utan fick hjälp av personalen från barnavdelningen. Erik, som jag är sjukt imponerad av, klarade av att följa med till operation och var med Emma hela tiden. Carro kom också efter ett tag och var ett grymt stöd för Erik. Efter att Emma stabiliserats transporterades hon till barnavdelningen för nyfödda där hon en kort stund fick lite andningshjälp innan hon fick komma och ligga på pappas bröst.

 

Operationen av mig avslutas och jag togs till IVA. Minnena därifrån är oerhört luddiga och suddiga eftersom jag inte tycker att det är så roligt att behöva vakna efter en sövning. Jag började blöda och engagerar tydligen stora delar av personalen inpå småtimmarna. Med stora mängder läkemedel och extra blod och plasma får man till slut på blödningarna. Jag hade nålar överallt, till och med på fötterna, och kände mig som ett riktigt kolli.Nånstans i dimman tänker jag ändå att det var tur att jag hann duscha innan vi åkte in och att jag tog ett varv med rakhyveln.

 

Mitt uppe i allt pyssel med mig frågar jag om bebisen lever och får till svar att HON mår bra, Kan inte vara möjligt tänker jag, en TJEJ? Jag var bergis på att det skulle bli en kille. Hur mycket vägde hon? 3,5 kilo. Nu tror jag på riktigt att de har sniffat nån olämplig kemikalie eftersom man efter tillväxtultraljud trodde att hon skulle väga runt 4,5 kilo. Jag får se bilder på Emma och blir lovad att få träffa henne snart.

 

Under morgonen kommer två trevliga IVA/UVA-sköterskor (tyvärr minns jag inte deras namn) som tydligen är inringda enbart för min skull. Den ena stackaren har till och med blivit inkallad från sin semester pga att det fattades folk (Landstinget i ett nötskal). Jag får hjälp att tvätta av mig i sängen vilket var en speciell upplevelse och blir allmänt ompysslad. Dagen flyter på och jag får alla möjliga dropp och blod och så kollar man blodtryck och prover titt som tätt. Tack narkosläkare Erik för artärnålen så att jag slapp bli stucken hela tiden!

 

Innan hon får åka hem och sova kommer Dr Inger och berättar att moderkakan hade lossnat helt och jag får en liten bättre bild av vad som hände. Jag tackar min lyckliga stjärna att den inte lossnade helt när vi var hemma för då hade inte Emma klarat sig. Jag tackar samma stjärna för att det var Dr Inger som jobbade för hon är ruskigt erfaren och kunnig.

 

Personalen från barnavdelningen kommer ner med Emma till mig på IVA och jag får för första gången hålla min dotter. Jag fattar nog inte riktigt att det är mitt barn eftersom jag inte sett henne i samband med förlossningen men kan samtidigt inte sluta säga att jag älskar henne.

 

Under hela min tid på IVA ligger jag och tänker på ett stort glas Cola med is. Försöker stilla mitt sug med näringsdryck men det har inte riktigt samma effekt. Som en ängel från himlen kommer då sköterskan Malin med en skvätt Cola Zero från hennes egen flaska och jag är seriös när jag säger att jag fick en tår i ögat och hörde Halleluja-kören i bakgrunden. Det gör mig stolt att vara sjuksköterska/barnmorska när man har kollegor som gör det lilla extra för sina patienter.

 

Mina prover gick upp och ner under dagen men på kvällen fick jag äntligen komma till BB. Erik kommer upp och det är första gången på nästan ett dygn som jag träffar honom. Tillsammans tar vi oss till Emma och jag lägger en hungrig fröken till bröstet varpå hon hugger tag på en gång. Hon har tydligen levt om en hel del under dagen och inte nöjt sig med maten i sonden. Hon skulle ha TUTTE! Emma mår jättebra men får ligga kvar på barnavdelningen över natten, jag sover på BB och Erik skyndar sig hem till en väntande storebror.


 

30/6-2/7

Tiden på BB kantades av amning, blodtryckskontroller och provtagning. Efter nästan en vecka på sjukhus hade jag ledsnat totalt på att svettas i en sjukhussäng och jag mer eller mindre tjatade mig hem på tisdagen. Jag hade inte speciellt ont efter snittet och var uppe och rörde på mig så fort jag orkade. Blev dock lite klen efter ett tag så jag fick några fler påsar blod innan jag åkte hem.

 

Bredvid mig när jag skriver det här ligger en sovande prinsessa som inte har en aning om vilket drama det blev när hon kom till världen. Hon är lika söt som storebror och jag kan inte se mig mätt på henne.


(nyfödd till vänster & dagsfärsk till höger)

 

När såna här dramatiska saker inträffar blir man ganska ödmjuk inför livet. Tack vare att Emma har mått så bra efteråt har jag också mått jättebra. Dock kommer man inte ifrån tankarna på "tänk om...". Känslorna går upp och ner och tårarna kommer ibland när allt är tyst och lugnt och jag bara sitter och tittar på Emma, och Lukas också för den skull.

 

Om jag i sann Oscars-anda ska ta och avsluta det här inlägget med att rikta ett varmt tack till alla inblandade och då speciellt:

 

*Carro - för att du var ett större stöd än du någonsin kommer att förstå

*BM Rosie & USK Anne T - för att ni tog hand om oss i samband med förlossningen

*Dr Inger - för att du hade huvudet på skaft och var snabb med kniven

*SSK Malin på IVA - för att du fick Cola Zero att smaka underbart

*Sköterskorna på IVA - för att ni fick rumptvätten i sängen att kännas som ett SPA-bad

*BM Ann - min fina kollega på BB som fick mig att stanna upp och känna efter för första gången hur jag mådde. Du behöver bara visa dig så kommer tårarna. Kan bli lite jobbigt när jag så småningom ska börja jobba :D

*Erik - SÅKLART! Tack för att du är en underbar pappa till våra barn och för att du står ut med mina strapatser när jag ska föda barn!

 

 
 

Pyssel-Linda

Jag har gått och blivit en pysslare. Syr mest haklappar och napphållare och nåt enstaka sidospår för eget bruk. För er som är nyfikna kan ni titta in på min andra BLOGG.
 

På graviditetsfronten kan jag meddela att vi har tagit oss till v.28+0 idag och jag har gått och skaffat mig ett högt blodtryck som gör att jag nu är sjukskriven. Det innebär i sin tur att symaskinen kommer att gå ganska varm här hemma. Så håll utkik i andra bloggen!

Update

Känner att jag måste ge ifrån mig ett livstecken :) Blogglusten har varit totalt bortblåst det senaste året. Lukas är det full fart på och i magen är det full fart pga krabaten på bilden. Planerad leverans är i början på juli. Och då lovar jag att skärpa mig och skriva mer.




Snart så

Är mitt uppe i sluttampen på förlossningspraktiken. Har sju förlossningar kvar innan jag är klar.
Lovar att skriva ett längre inlägg då. Fram till dess lever jag lite asocialt och fokuserar bara på att vara med familjen och bli färdig med mina förlossningar.

Vi lever

Hej kära läsare! (för ni är några stycken fortfarande)

Vi har inte gått och dött nån av oss här hemma. Det är bara det att vardagen är späckad och blogglusten tryter.

Jag jobbar på och går just nu och hoppas på att jag har jobbat tillräckligt mycket att jag har skrapat ihop till en fast tjänst. Lukas går på dagis och det går både upp och ner. Han tycker inte att det är nån höjdare att bli lämnad men det brukar gå över fort. Han sover knappt nåt alls på dagis (fast han sover som en gris när han är ledig) men han äter som en häst. Både plus och minus med andra ord.

Fast den stora nyheten är förstås att Lukas har lärt sig att gå :D Den 6/11 inträffade detta mirakel (när jag var på jobbet såklart, men Erik filmade). Han tultar omkring här hemma för egen maskin men tycker att det är lite roligare att hålla mamma eller pappa i handen för då kan han springa

Krupp

Natten till tisdag blev Lukas lite dålig på natten och började hosta som en liten hund. Det var bara att konstatera att vår lilla sötis drabbats av falsk krupp. Lite tråkigt att det var just då eftersom han skulle göra sin sista inskolningsdag på dagis på tisdag, istället blev det hälsocentralen och läkarbesök. Vi fick medicin utskrivet som inte är helt lätt att få i honom men den funkar. En liten biverkan är att Lukas blir riktigt speedad av den och förvandlas till Turbo-Frans efter ett tag. Inte helt kul när man är tvungen att ge den på kvällen eller natten när en annan hemskt gärna sover.
Nu märks det knappt nåt på andningen längre men han är rejält förkyld. Hoppas bara att det blir bra tills på måndag så han inte blir borta alltför länge från dagis, då glömmer han bort allt.

För egen del har jag nu börjat på mitt "gamla" jobb på 112K (kirurgen) igen. Det var lite indragningar på BB så där regnar det inte direkt ner arbetspass. Dock ska jag göra ett gästspel på söndagkväll. Ska bli hur kul som helst.

Nu ropar sonen på "memma" (det är nog mig det gäller)


Återfunnen

Belysningsfjärrkontrollen återfanns idag på eftermiddagen då Erik kom på att han nog städat undan den när han röjde upp på vardagsrumsbordet. Jag upphör inte att imponeras av hur ouppmärksam han kan vara på saker som passerar förbi framför näsan. Frågar jag t.ex var Lukas strumpor är nånstans får jag garanterat ett "Jag vet inte" till svar även fast jag vet att han tog av dem för fem minuter sen.

Borde verkligen hoppa i säng eftersom Lukas ska vara på dagis innan åtta imorrn och tidiga mornar är inget som varken han eller jag är speciellt bra på. Skönt är dock att frukosten inte blir mitt problem att få i honom eftersom han äter den på dagis imorrn. Idag har han sovit på dagis för första gången och det gick sådär. Eftersom han är så duktig på att sova i eget rum, utan andra människor i närheten, blev han väckt av de andra barnen. Nya tag imorrn och sen kör vi på "riktigt" på onsdag, om han håller sig frisk vill säga. Snoret har börjat rinna och så hostar han lite till och från.

Efterlysning

Vi har en fjärrkontroll som kan kontrollera lamporna i vardagsrummet och denna är nu helt borta. Nån gång under gårdagen försvann den. Imorse krälade Erik runt med ficklampan och tittade under alla möbler utan resultat. Det "roliga" är att vi har "spottar" bakom TV:n som enbart stängs av och på med den nu förlorade fjärrkontrollen vilket gör att man lär dra ur strömmen till allt som har med TV/DVD/Xbox etc om man vill släcka dem ;)

Efterlysning

Någon gång under eftermiddagen den 2 oktober 2011
försvann en belysningsfjärrkontroll från familjen Olsson/Nymans hem.
Den var vid försvinnandet klädd i ett svart och silvrigt plasthölje och
bar på ena sidan gråa och gröna knappar i plast.
Om du har sett fjärrkontrollen eller vet något om försvinnandet,
ta kontakt med vår avdelning för stöldgods genom att lämna en kommentar
nedan.


Däckad

Fem minuter tog det mellan att Carro och Emil gick ut genom vår dörr tills Lukas sov som en stock i sängen. Han gick all in och han bl.a. med ett dyk in i vardagsrumsbordet under deras besök.
Carro och Emil hade med sig en supersöt present till Lukas i form av ett stort lok från BRIO. Det verkar ha fallit honom i smaken perfekt. Hela familjen tackar och bockar för ett mycket trevligt besök.


Foto: brio.net

3 av 5

De första tre dagarna av Lukas inskolning avklarades utan några som helst problem. Lite bortskämd blir han dock eftersom han är enda barnet som börjar nu och därför har "sin" fröken för sig själv. Men så som han tar för sig skulle det nog ha gått bra om han hade börjat samtidigt som en massa andra barn oxå. Igår när jag kom och hämtade honom var det en kladdig men överlycklig kille som hade ätit ganska mycket lunch på alldeles egen hand, till detta mumsade han knäckebröd och drack mjölk (något som han inte har fått här hemma eftersom jag tycker att knäckebröd i kombo med småbarn är lite läskigt och mjölk dricker inte Erik och jag för vi får ont i magen).
Lukas fröken var supernöjd och sa att han betedde sig som att han hade gått där i flera veckor. (Märks det att det är en stolt mor som skriver detta?)

Imorgon vankas ett lite försenat födelsedagsbesök för Lukas då fröken Skogh med sambo kommer på besök. Fika är inhandlat och när jag berättade för Lukas att Börjes mamma och pappa (Börje är deras katt) skulle komma och hälsa på skrattade han som en dåre och klappade händer så jag tror att han tycker att det ska bli lite kul.

Bäst i hela världen!

Inskolningen av Lukas går hur bra som helst. Lämnade honom en liten stund igår och jag tror inte ens att han reagerade på att jag var borta. Nu sitter jag hemma och ska tillbaka och hämta honom om en timme när han har ätit lunch. Hoppas verkligen att det går bra då han är väldigt liten i maten.


Lukas' dagis!

Lite nervös!

Imorgon börjar Lukas sin inskolning på dagis. Han är än så länge lyckligt ovetande om vad som väntar men jag börjar bli nervös. Inte för att jag inte tror att han får det bra, utan för att jag kommer att sakna att vara hemma med honom. De senaste dagarna har han förstås varit extra gosig. Normalt så är det inte många minuter han har ro att sitta still och mysa men idag låg han och jag i sängen i 1½ timme och bara mös. Hur underbart som helst!

Nej nu bör jag kanske gå och lägga mig, kl 9 imorrn är det uppställning ;) Erik följer med imorgon och sen är det jag som kör inskolningen själv. Ev kommer han med på måndag oxå.

Om

Min profilbild

LINDA

RSS 2.0