Linda

Imorse lastade vi (jag, Lukas och moster Malin) in oss i bilen och styrde kosan norrut. Det togs sin lilla tid men sakta och säkert betade vi av Hudiksvall, Sundsvall, Höga Kusten-bron, Örnsköldsvik och allt däremellan innan vi var på plats i Umeå strax innan kl 18. Nio timmar i bilen bevisar att det tar sin lilla tid att ta sig nästan 55 mil med en 3½ månader liten kille i sällskapet. Ett stopp som kanske tar max en kvart när man är bara vuxna tar lätt en timme när man ska amma, byta blöja och gärna hinna gosa lite oxå.

Systeryster ska ha två tummar upp som körde alla milen på egen hand. (Ja, jag har fortfarande inte tagit körkort)
Jag ska ha en eloge för att jag höll mig vaken.
Lukas ska ha väldigt många tummar upp som höll sig på ett alldeles strålande bra humör de 52 första milen av resan. Det var först på slutet som han kom på att det inte var nå roligt.

Nu har vi bäddat ner oss i stugan som vi hyr och jag kan meddela att två av tre sover söta örat. Jag kan avslöja att min syster har visat sig vara en riktig Nyman iallafall: HON SNARKAR! Men hon kommer att möta sin överman när jag väl lägger mig ;)

Imorrn är det skola mellan 10-14.30 sen blir det stan för mig, Lukas och syster. Måste bl.a. handla en ny examenspresent åt Emma eftersom jag glömde den jag köpt hemma :D

Bilder från detta äventyr kommer sen!

Nu är det riktigt nära att vi är helt klara med D-uppsatsen. Vi fick lite småändringar från vår handledare som hon tyckte att vi kunde göra men hon tyckte uppsatsen var så bra så hon tyckte inte att vi behövde skicka slutexet till henne innan vi skickade in den till skolan. Med andra ord är vi nu klara med själva skrivandet.

Nu väntar bara en liten tripp till Umeå nästa vecka för opponering på uppsatsen.
Den resan blir ett litet roadtripäventyr med systeryster bakom ratten på en hyrbil och med mig och Lukas i baksätet. Eftersom jag fortfarande ammar så pass mycket var det smidigast att ta med mig Lukas till Umeå men då behöver jag en "nanny" som passar honom när jag är i skolan. Denna nanny blev moster Malin för att det blev mest ekonomiskt än om Erik skulle ha varit hemma från jobbet. Han har ingen semester att ta ut så han hade fått vara hemma utan "betalning" i så fall.

Gårdagen löpte på väl. Lukas var lite gnällig men det blev inte värre än så. Vi ser ut att ha klarat oss från febern iallafall, även fast BVC-sköterskan inte sa att man ska ropa hej förrän efter 48 tim.

Jag måste bara få skryta lite så här innan jul. Jag och Emma är i princip färdiga med D-uppsatsen, vi ger oss själva lite jullov och siktar på att bli färdiga nästa vecka.

Idag var det dags för Lukas' första vaccinering. Har skrek sig blå eftersom det hela inföll med att han blev både bajsnödig, trött och lite hungrig. Vår BVC-sköterska sa: "De brukar inte skrika så här mycket" ;)

Under dagen har han varit lite gnällig men han har än så länge klarat sig från febern som många brukar få efter sprutorna (för det var två).

Nu slaggar han på soffan med pappa sin men jag ska alldeles strax ruska liv i dem så att vi får på Lukas en pyjamas och kan stoppa honom i säng.

BVC-besöket i måndags gick bra. Ser inte ut som eksem, utan det är troligen en rejäl reaktion på kylan som drabbat lillfisen. Vi smörjer för glatta livet här hemma för att han inte ska torka ut. Det blir dock lite svårt att planera dagen eftersom det inte är nå bra för honom att gå ut om han är kladdig på kinderna, då blir det bara värre. Inga spontanpromenader med andra ord om man har smörjt in honom på morgonen.

Luciatåget var en succé. Lukas var tomte och jag var stjärnosse. Bildbevis finns men de ligger i Erik's kamera.

Klockan fem imorse tyckte Lukas att det var dags att fånga dagen. Lyckades skjuta på det hela en halvtimme men då ville han verkligen kliva upp. Efter att han fått en skvätt mat var han nöjd för stunden och lyckades somna om typ tre timmar. Tyvärr somnade jag inte om lika lätt så jag är "lite" trött för tillfället.

Idag unnar vi oss ett extrabesök på BVC för att visa upp Lukas' kinder. Trodde först att han bara var torr av kylan men nu börjar jag tro att det är eksem eller allergi mot nåt. Vill inte gärna börja smörja med kortison men måste jag så är det bara så.

När Erik kommer hem i eftermiddag ska vi lussa för honom. Han kommer att få "the experience of a lifetime" ;)

* Sovande son - CHECK
* Tända ljus - CHECK
* Risgrynsgröt med en massa socker och lite kanel - CHECK
* Vörtbröd med julskinka - CHECK

Laddar inför att slutföra metoddiskussionen på uppsatsen idag. Nu börjar vi verkligen skönja slutet på spektaklet. Hoppas på att kunna skicka en färdig uppsats till vår handledare i slutet på nästa vecka.

Känner mig hemsk när Lukas får sitt i babysittern hela tiden för att jag inte ska smitta honom. I helgen har Erik fått agera första barnhållare, när det inte har vankats mat för lillkillen. Idag jobbar ju han så då får jag göra mitt bästa för att hålla sonen och mig borta från varandra. han sitter i sin babysitter och tittar på mig och Oprah (på TV:n). Nu börjar han ledsna rejält så han får komma upp. Ska dock försöka hålla andan så gott det går.

Sen senaste inlägget skulle man kunna tro att jag har gått i ide. Men icke...jag håller däremot på med D-uppsatsen. Detta tar sin tid då en tvåmånaders bebis kräver betydligt mer tid än vad man kan tro. Amma, byta blöja, underhålla och söva tar sin tid och då blir det inte så mycket tid över till annat innan det är dags för nästa varv.

Som grädden på detta mos har hela familjen åkt på en förkylning av stora mått. Jag och Erik hostar, nyser, snörvlar och jämrar oss i kapp och Lukas snorar på så gott han kan. Det är inte så lätt att hålla sig ifrån honom (Lukas alltså) för att inte smitta. Han har ju lite problem än så länge att förflytta sig. Och eftersom ett barn oftast bärs i famnen är det ju lite svårt att hålla honom borta från de smittsamma delarna, dvs. ansiktet. Förrådet av förkylningslindrande produkter började under morgonen tryta så Erik klädde på sig och åkte iväg till sjukhuset för att hänga på låset när Apoteket öppnade. Så nu är lagret påfyllt så vi klarar oss över helgen iallafall.

Imorgon vankas det egentligen julpyssel hemma hos svärföräldrarna men varken jag eller Erik känner för det om vi mår så här. Vi får se hur det utvecklar sig.

Över ut, nu blir det till att skriva slutklämmen på resultatdelen i uppsatsen :D

Idag tillkännagav SVT vem som blir årets julvärd och det står nu klart att det är André "Vintermums" Pops (!!!) som kommer att förgylla vår tillvaro (Okej då, främst min och Denise's jul) på julafton och tända ljuset innan Kalle Anka.

Ojoj, nu ska jag försöka smälta det här. Lär nog unna mig en bit choklad.

Nu är vi igång! Den officiella starten av vintern har skett. Vinterstudion är igång med Popsen i spetsen! Jag och Denise har laddat med Uppvärmningen på SVTPlay innan sändning för att verkligen få feeling. Dagens hjälte är statist-Björn från Gällivare som fick sitta med i soffan. Vilken skön snubbe!

Idag har Lukas, jag och syster/moster Malin har varit hos vår frisör/vän Sofie.
Sofie och hennes Tommy fick en liten Ella en vecka efter att Lukas kom till världen. Idag pallrade vi oss som sagt in i bilen och åkte rakt ut i skogen, hem till Sofie. De bor hur fint som helst ute på landet och nu när det hade kommit ganska mycket snö var det som att åka rätt in i en julkalender. Medan syrran satt och spanade efter vilda djur som kunde störa vår framfart satt jag och hoppades att det skulle dyka upp en liten nisse bakom nästa tall. Nu stötte vi inte på nåt av det men hade det riktigt trevligt ändå. Sofie hade bakat en helt gudomlig kladdkaka och Lukas fick en present i form av små söta tossar och en dregellapp som nog kommer att komma väl till pass snart när det börjar vankas tänder.
Lukas visade sig från sin allra socialaste sida när han sket ner sig. Som tur var är ju Sofies hem utrustat för liknande incidenter så det hela fortlöpte ganska smärtfritt. "Straffet" till Lukas blev att han fick en helt missmatchad outfit med en randig body i bruna toner till ett par julröda byxor. De små liven får jobba lite på sin interaktion med varandra för nu sneglade de bara lite på varandra innan det var dags för att äta eller sova lite till.

Idag har jag och Lukas tagit lite extra hand om pappa Erik. Vi började dagen med att skämma bort honom med sovmorgon och sen blev det frukost på sängen och presenter.
Nu är grabbarna i Erik's garage och jag har blivit beordrad att försöka plugga lite.

Nu gräver jag väl min egen grav genom att gå ut med det här offentligt, men jag börjar *peppar, peppar...* skönja ett visst ät och sov-mönster hos Lukas. Det skulle vara så skönt om det höll i sig hyfsat så att man lättare kan planera dagen. Just nu har han somnat på soffan och de senaste dagarn har han sovit nån timme i sträck när han somnat den här tiden. Men inget gott som har nåt ont med sig, det jag verkligen skulle behöva göra är att plocka ur och i diskmaskinen och då vaknar han garanterat och då har vi ett problem ;)

Nu till nåt annat... Det glädjer mig verkligen att Denise har börjat blogga igen. Jag är ruskigt avundsjuk på henne att hon bor i Östersund och därmed har möjlighet att njuta av "Vintermums" Pops i samband med världscupen i skidskytte. Håller en tumme för att hon får biljetter ;)

...var nåt som jag senast sysslade med under mina dagar på McD. Idag har det dock inventerats bland Lukas' kläder. Killen växer så det knakar och vi håller nu på att lämna strl 56 bakom oss. Tack vare att Erik och jag fyndat en massa begagnat samt fått massvis med kläder står det nu klart att han inte kommer att behöva nåt nytt innan han når strl 74. I strl 62 samt 68 som är de som står på tur nu har hann så mycket att jag i ärlighetens namn inte tror att han kommer att hinna ha allt.
Men som sagt, det drabbar ingen fattig eftersom vi inte betalat många kronor för hans kläder.

Ett tips på vägen till alla er som har en blogg men inte är nöjd med läsarantalet kan jag råda att skaffa barn. Min statistik har skjutit i höjden sen Lukas kom in i bilden.

Idag laddar vi återigen för ett besök hos Familjerätten. Skulle dit förra veckan men då ringde de två timmar innan och ställde in eftersom den vi skulle till hade blivit sjuk. Hoppas att alla håller sig friska idag så att Lukas får en pappa på papperet samt ett efternamn. Han ska få Erik's efternamn men eftersom Erik inte existerar i Lukas liv än på papperet så har vi fått vänta på det först. Rörigt, men det är väl charmen med byråkrati.

Lördagen tillbringades på stan med Erik och Sara. Erik har bestämt sig för att vara ute i god tid med alla julklappar så vi drogs med i den stora julklappsshoppingen 2010. Lukas var i tryggt förvar hemma hos farmor och farfar där han sov söta örat i vagnen på altanen.

I söndags packade vi in oss i bilen och åkte till IKEA. Innan vi kom iväg hade Lukas den goda smaken att kissa ner sin arma mor två ggr under samma blöjbyte. Jag får i och för sig skylla mig själv eftersom jag såg båda gångerna att han tänkte kissa. För er som aldrig haft en kille att byta blöja på kan jag meddela att "kissnabeln" får eget liv innan själva kisset kommer.
Väl på IKEA träffade vi min fd kirurgkollega Johanna som nu bor i Falun med sin familj. Har inte träffat henne på ett år. Senast jag träffade henne var hennes lilla William lika liten som Lukas är nu. Han var något större nu ;) Lukas fick paket, kläder och en supersöt nalle.

Den röda tråden genom helgen har dock varit att Lukas är inne i nån fas där han absolut inte tänker sova i onödan, vilket resulterar i att han blir övertrött och grinig. Detta eskalerar på kvällarna när han vägrar äta, sova eller vara lugn. Speciellt roligt blir det när man själv inte har haft en chans att vila under dagen.
Jag hoppas att han har en tillväxtperiod och att det hela lägger sig om några dagar. Vi hade verkligen börjat få till det bra med att Lukas sov i egen säng i eget rum men när han är så här orkar man inte springa fram och tillbaka. Inatt sover han och jag på soffan för att Erik inte ska vara ett slakt på jobbet.

Över ut, nu vaknar han igen...

När Lukas väl var ute och allt var städat och fixat på rummet berättar Erica att vi ska få sova kvar på förlossningen eftersom mina söta kollegor på BB håller på och fixar ett enkelrum på BB åt oss. Det var bara så att det hade tagit sån jäkla tid för oss att andra hade smitit före, men de skulle kunna fixa ett under förmiddagen.
Det blev inte många timmars sömn innan vi blev väckta för att flyttas eftersom det höll på att fylla på sig på förlossningen och de behövde vårt rum. Vi kom till BB runt åtta på morgonen och fick dela sal under nån timme innan det fanns ett enkelrum. Jag och sonen träffade barnläkaren som blev mäkta förvånad att se mig där. "Jag trodde inte att det var dags nu, vart har du gömt magen under sommaren" funderade han. "I landstingspyjamasen" blev svaret. Sonen var ett "praktexemplar" i doktorns ögon.
Så här långt var allting bra, jag gick väl på nån överväxel och kände mig inte alltför trött. Vi fick vårt enkelrum och det tackar vi gudarna för i efterhand.
Tisdagen gick ut på att försöka få i sonen mat men han var inte ett dugg intresserad. Redan innan han föddes var jag tveksam till om jag ville amma eller inte, jag vet att det är bra för barnet men jag tycker att det är skitäckligt. När han inte ville äta såg jag min chans att slippa amma.
På nåt sätt tog vi oss igenom tisdagen. Vi var vaken i princip hela natten för att försöka behaga sonen som var jättehungrig, men ville inte äta. Dessutom hade jag förärats med en mjölkproduktion värdig en mindre republik, så mat fanns men han ville inte ha den. På onsdagmorgon kom räddningen i form av barnmorskan Anna som såg att jag höll på att klappa ihop. Hon löste det hela med att ge mig en amningsnapp så att sonen åtminstone tog tutten. Jag tyckte att det var fullkomligt vedervärdigt att amma men var glad att han fick i sig mat.
Vi blev kvar till torsdagen och fick till slut amningen att fungera så pass bra att Lukas åtminstone fick i sig lite mat.

Idag fyller världens sötaste son en månad och han är nu en stadig kille på 4,2 kg. Jag ammar fortfarande men tycker inte att det roligt eller mysigt på en fläck. Som det känns nu kommer jag inte att amma vårt ev nästa barn. Amningsnapparna har vi slutat med eftersom ha inte gick upp i vikt som han skulle och eftersom han inte tar tag om tutten på ett bra sätt är varje amning ren och skär smärta. Vi tar det dag för dag och så får vi se hur länge jag står ut.

Jag råder er att sätta er till rätta. Mys till det med nåt gott snacks, en mysig filt och lite tända ljus för det här kommer att ta tid att läsa.

Fredag 17/9 (v.40+2): Vaknar vid 05.30 av att jag har lite ont i magen, känns som jag skulle behöva göra nr.2. Vältrar mig ur sängen och tar mig till toan. Händer inget, det magonta har försvunnit. Tar mig tillbaka till sängen och hinner precis lägga mig när jag börjar få lite ont igen. Tar mig upp igen och tillbaka till toan. Samma resultat. Tillbaka till sängen och när jag börjar få ont igen går det upp ett ljus för mig att de senaste magontarna har kommit med exakt 10 min mellanrum. Slår mig att det kanske är så att det ska till att födas barn de närmaste dagarna. Myser ner mig i sängen och sakta men säkert börjar det göra mer och mer ont. Tar två Alvedon och tassar vid halv åtta upp och berättar för Erik (som sover i vardagsrummet pga min utomjordiska snarkningar) att det nog är en bebis på G.

Nu har det börjat göra så pass ont att jag lite diskret måste pusta mig igenom ”värkarna”, men de kommer fortfarande bara var 10:e min. I den stilen fortlöper förmiddagen, med ett litet uppehåll vid lunch när Erik och jag tog en promenad till affären. Vid 15-tiden börjar det om och gör ganska ont. Vi börjar närma oss kvällen och jag har vid det här laget förstått att det inte blir nån bebis idag i alla fall. På nåt sätt tar mig igenom natten genom att sova i nio-minutersintervaller innan nästa värk kommer. Vid det här laget har jag börjat kalla dem värkar för det gör hyfsat ont.

 

Lördag 18/9 (v.40+3): Vaknar upp till en ny dag med fortsatta värkar var 10:e minut. Kommer inte ihåg så mycket från den här dagen annat än att jag började få så ont att jag hade svårt att sitta, ligga eller på annat sätt befinna mig i samma position mer än två minuter. Genom mina studier har jag lyckats förse mig med en viss kroppskännedom och kan för mig själv konstatera att det händer ingenting ”neråt”, det känns som att bebis har fastnat på ett och samma ställe. Tar mig på nåt sätt igenom dagen men när kvällen börjar närma sig och jag ännu en gång konstaterar att det inte blir nån bebis idag heller kryper jag till korset och ringer till förlossningen. Får komma in på undersökning varpå man konstaterar att jag är öppen ”hela” 1cm. Bebis verkar i alla fall må bra så jag får lite tabletter i hopp om att få sova och så vänder vi hemåt igen.

 

Söndag 19/9 (v.40+4): Tabletterna funkade typ inte alls men jag tog mig igenom natten. Har inget större minne av hur jag tog mig igenom söndagen men jag kommer ihåg att jag klättrade rejält på väggarna. Vid 19.30 gick slemproppen med besked och värkarna blev ju inte direkt mildare efter det. De kommer fortfarande inte tätare än var 10:e minut.

Ännu en natt började närma sig utan att det hade blivit nån bebis och nu började jag tappa modet. Ringer till förlossningen med gråten i halsen när jag förstår att jag absolut inte kommer att kunna sova nåt inatt om jag inte får hjälp. Vi får komma in och sova på förlossningen ”så att vi kan knocka dig” som barnmorskan uttryckte det. När vi kommer in och hon erbjuder mig morfin bangar jag för det sista jag vill är att må illa, då har jag hellre ont. Däremot får jag en TENS-apparat som jag använder mig flitigt av. Erik berättade i efterhand att jag stundtals lyckades slumra men tryckte ändå på knappen när jag fick ont.

 

Måndag 20/9 (v.40+5): Får in frukost på rummet och får sen reda på att vi ska få flytta in på en förlossningssal under förmiddagen för nu börjar de förstå att jag har rejält ont och bör få hjälp att få ut den här lilla bebisen.

På nåt sätt lyckas jag med gåbord ta mig genom hela förlossningen till en förlossningssal. Där får jag lustgas som jag drar i mig för glatta livet. Tycker dock inte att det hela är så lustigt och är nära att tuppa av pga gasen. Dessutom smakar den apa. Jag blir undersökt och man konstaterar glatt att jag är öppen 4cm. Wohooo!!! tänker barnmorske-Linda, nu blir det en EDA. ”Ring narkosen”, är det enda jag får ur mig innan jag försvinner in i lustgas-dimman igen. Som tur var behövde jag inte vänta alltför länge innan självaste underläkare Dr Granath kommer och ska lindra mina plågor. Jag berättar, berusad på lustgas, att jag vet att jag ska ligga med rumpan långt ut på sängkanten, rulla ihop mig till en boll och hålla mig still när jag får en värk. ”Oj här är det nån som har läst på” får jag till svar. ”Ja, hon är en barnmorskestuderande kirurgsyster” påpekar barnmorskan och doktorn får nåt nervöst i blicken. ”Men låt inte det påverka dig, jag lovar att inte skvallra om du gör fel” säger jag berusat.

Hursomhaver lyckas han få bedövningen på plats och när han frågar hur det känns får han ett: ”Warm and fuzzy feeling” till svar från en Linda som närmar sig himmelriket. ”Får jag sova nu?” frågar jag. Lyckas sova en timme och tur var väl det annars vet jag inte hur jag hade orkat. Strax efter att jag fått bedövningen sätter man en skalpelektrod på bebisens huvud och vattnet går. Eftersom bebisen fortfarande står ganska långt upp så kommer den en smärre flod med vatten. Min tanke under det här förloppet är att jag måste hjälpa till att städa efteråt.

Dagen tillbringas i förlossningssal 2 på Gävle Sjukhus och vi har det ganska mysigt faktiskt. Jag tar sikte på en pilatesboll som blir min bästa vän. Den sitter jag och hoppar på medan Erik löser sudoku. När nattskiftet börjar kliver min kära BB-kollega Erica in genom dörren och då känner jag att är det nån som ska förlösa mig så är det hon. Jag börjar hoppa lite extra på bollen samtidigt som det sakta men säkert börjar hända lite saker i mitt inre. Bebis börjar hitta ut, han hade i och för sig inget annat val så som jag hoppade på bollen.

 

Tisdag 21/9 (v.40+6): Måndag har blivit tisdag. Erica har höjt mitt värkförstärkande dropp ihopp om att bebisen ska komma ut nån gång och när jag är öppen 8cm börjar jag få rejäla krystvärkar. Till en början fattar jag inte vad som händer utan tror att jag ska kräkas istället. Under glada tillrop försöker personalen få mig att hålla emot dem vilket är komplett omöjligt. Erik berättar i efterhand att det såg ut som en scen ur en Alien-film när han ser hur min mage drar ihop sig och jag brölar som en brunstig älg samtidigt som han ser hur jag kämpar emot allt som händer.

När jag väl är öppen 10 cm och får börja krysta på riktigt har mina krystvärkar avtagit och blivit jättefjuttiga. Tar i för kung och fosterland för att få ut honom. När gyndoktorn kommer in i rummet och jag ser på Erica att hon börjar fundera på en sugklocka trycker jag om möjligt på ännu mer för här är det ingen som ska stoppa upp en plåtkopp i muttan på mig. Har jag hållit på i fyra dagar är det fan jag som ska ha ut ungen på egen hand. När jag hör i bakgrunden att de dessutom ringer på barnläkaren och jag slår ett öga på monitorn som visar bebisen hjärtljud och ser att de är på tok för låga för att nån i rummet ska vara nöjd trycker jag på även fast jag inte har nån värk. Kl 02.09 kommer till slut en blå, slö sötnos ut som kämpar för att skrika. De tar ut honom till barnläkaren och jag spänner ögonen i Erik och skickar iväg en blick som säger ”är det nån gång jag skiter i din sjukhusrädsla så är det nu, nu är det du som följer med din son ut!”

Efter bara nån minut kommer min älskade sambo in med världen sötaste son i famnen. Allt hade gått bra och lillkillen hämtade sig snabbt.

Den enda fördelen med en fyra-dagarsförlossning visade sig när Erica knappt behövde plocka fram nål och tråd för att lappa ihop mitt arma underliv.

 

Lovar att återkomma med en liten berättelse om tiden efter förlossningen när ni har tagit er igenom det här.