Linda

För snart tre månader sen gjorde lillasyster Emma entré i vår familj med stort buller och bång och inte alls på det sätt som vi hade "planerat". Har inte haft tid eller lust att blogga förrän nu eftersom det har tagit sin tid att återhämta sig och så vi har prioriterat att njuta av sommaren och bara ha det mysigt alla fyra eftersom Erik varit hemma juli och augusti.

Men här kommer då Emmas förlossningsberättelse:

 

Jag hade redan i april blivit sjukskriven eftersom mitt blodtryck hade gått upp lite. Jag gick på kontroller en gång i veckan på MVC. Månaderna gick och det började sakta men säkert bli dags för bebis att komma ut snart. Lukas förlossning var långdragen men bra, så jag hade sen dess önskat mig en likadan men snabbare förlossning den här gången.

 

Onsdagen 26 juni 2013

Jag och Erik åkte till förlossningen på eftermiddagen eftersom jag tyckte att bebisen hade rört lite dåligt på sig sen kvällen innan. Väl på plats tar min kollega Camilla hand om oss. Bebisen verkar må bra men mitt redan lite höga blodtryck hade gått upp ytterligare lite. Efter lite provtagning blir jag inlagd. Nånstans kände jag på mig att det skulle bli så för jag hade tagit med mig BB-väskan. Har det ganska bra på mitt rum med TV. Njuter av att få titta på TV i lugn och ro. Sover dåligt på natten pga en obekväm säng och att jag blir väckt för blodtryckskontroller med jämna mellanrum.

 

Torsdag 27 juni 2013

Blodtrycket ger inte med sig och det står nu klart att jag drabbats av havandeskapsförgiftning. Dagen fylls av provtagningar och blodtryckskontroller och man sätter in medicin för att blodtrycket ska sjunka lite. Bebisen har det bra och på eftermiddagen får jag besök av Lukas och Erik. Lukas sov hos farmor och farfar under dessa dagar utifall man skulle behöva sätta igång min förlossning eller göra kejsarsnitt. På kvällen smyger jag runt på förlossningen och samlar på mig kuddar och täcken för att kunna sova och som jag sov.

 

Fredag 28 juni 2013

Vaknar på morgonen och är utvilad för första gången på nästan nio månader. Man pratar tidigt om att jag kanske kan få åka hem under dagen om prover och blodtryck håller sig stabila. Dr Tatiana hinnsveper mig på förmiddagen och jag börjar få lite småvärkar men inget som det blir barn av. Efter lite strul med proverna skriver Dr Inger ut mig på permission och så får jag en tid för igångsättning på måndagen om det inte har blivit barn innan. Jag har mina småvärkar kvar så Lukas får vara kvar hos farmor och farfar (tack gode Gud för det) och Erik och jag åker till ICA Maxi och storhandlar.

 

På kvällen börjar värkarna ta i lite mer och jag stoppar i mig Alvedon och pallrar mig in i duschen. Magen blir under kvällen ganska hård men jag tänker inte så mycket på det, tänker nog att det är så här det känns när det är på riktigt eftersom jag hade så mesigt värkarbete med Lukas. Går och lägger mig och lyckas slumra i ca 45 minuter innan jag vaknar med en konstig känsla i kroppen vid halv tolv. Magen är hård hela tiden och det känns som jag har en värk som inte vill släppa. Känner på mig att vi måste till förlossningen. Väcker Erik och ringer förlossningen och förklarar läget. När vi är färdigklädda och ska åka går vattnet vi tjugo över tolv. Det är brungrönt (inte bra!!!) till färgen och nu börjar Lindahjärnan och barnmorskehjärnan att samarbeta. Utan att skrämma upp Erik alltför mycket får jag honom att förstår att vi måste åka NU utan att passera gå. Själv är jag livrädd och är inte längre övertygad om att vi kommer att ha en bebis med oss hem.

 

Lördag 29 juni 2013

I bilen ringer jag till förlossningen igen och berättar om vattnet så att vi får komma direkt till en förlossningssal. Jag förstår nu att jag inte kommer att få min drömförlossning utan att det kommer att bli ett kejsarsnitt. Frågan nu är bara hur fort det kommer att gå. Minnena från det att vi lämnar lägenheten är suddiga och jag har ingen vidare tidsuppfattning.

 

När vi kommer till förlossningen vid tjugo i ett på natten tar BM Rosie hand om mig och hon försöker direkt få en uppfattning om hur det står till med bebisen. Hon får se färgen på fostervattnet och lyckas sätta en skalpelektrod på bebisen för att få en bättre bild av hur den mår. I nån minut ser det ganska bra och jag andas ut lite eftersom jag nånstans långt inne i kroppen hade tankar på att bebisen inte levde. Men sen rasar fosterljuden och Dr Inger kommer och tittar till mig. Erik och jag hade innan bestämt att min kompis Caroline skulle vara med om det blev kejsarsnitt eftersom Erik inte tycker att det är supermysigt med sjukhus och operationer. Erik ringer henne samtidigt som all personal på förlossningen kommer och försöker hjälpa till med att få fosterljuden under kontroll. Camilla sätter en nål i min hand samtidigt som Dr Inger beslutar om katastrofsnitt och nu går det fort. Jag stänger av totalt och tänker att nu är det kört, vi kommer att få åka härifrån utan bebis. Camilla håller mig i handen samtidigt som man springer med mig till operation och nånstans i bakhuvudet tänker jag att släpper jag henne så dör jag. Jag sövs direkt när jag läggs på operationsbordet och bebisen är ute ca sex minuter från det att vi lämnade förlossningen.

 

Bebisen, som visade sig vara en Emma, andades inte när hon kom ut utan fick hjälp av personalen från barnavdelningen. Erik, som jag är sjukt imponerad av, klarade av att följa med till operation och var med Emma hela tiden. Carro kom också efter ett tag och var ett grymt stöd för Erik. Efter att Emma stabiliserats transporterades hon till barnavdelningen för nyfödda där hon en kort stund fick lite andningshjälp innan hon fick komma och ligga på pappas bröst.

 

Operationen av mig avslutas och jag togs till IVA. Minnena därifrån är oerhört luddiga och suddiga eftersom jag inte tycker att det är så roligt att behöva vakna efter en sövning. Jag började blöda och engagerar tydligen stora delar av personalen inpå småtimmarna. Med stora mängder läkemedel och extra blod och plasma får man till slut på blödningarna. Jag hade nålar överallt, till och med på fötterna, och kände mig som ett riktigt kolli.Nånstans i dimman tänker jag ändå att det var tur att jag hann duscha innan vi åkte in och att jag tog ett varv med rakhyveln.

 

Mitt uppe i allt pyssel med mig frågar jag om bebisen lever och får till svar att HON mår bra, Kan inte vara möjligt tänker jag, en TJEJ? Jag var bergis på att det skulle bli en kille. Hur mycket vägde hon? 3,5 kilo. Nu tror jag på riktigt att de har sniffat nån olämplig kemikalie eftersom man efter tillväxtultraljud trodde att hon skulle väga runt 4,5 kilo. Jag får se bilder på Emma och blir lovad att få träffa henne snart.

 

Under morgonen kommer två trevliga IVA/UVA-sköterskor (tyvärr minns jag inte deras namn) som tydligen är inringda enbart för min skull. Den ena stackaren har till och med blivit inkallad från sin semester pga att det fattades folk (Landstinget i ett nötskal). Jag får hjälp att tvätta av mig i sängen vilket var en speciell upplevelse och blir allmänt ompysslad. Dagen flyter på och jag får alla möjliga dropp och blod och så kollar man blodtryck och prover titt som tätt. Tack narkosläkare Erik för artärnålen så att jag slapp bli stucken hela tiden!

 

Innan hon får åka hem och sova kommer Dr Inger och berättar att moderkakan hade lossnat helt och jag får en liten bättre bild av vad som hände. Jag tackar min lyckliga stjärna att den inte lossnade helt när vi var hemma för då hade inte Emma klarat sig. Jag tackar samma stjärna för att det var Dr Inger som jobbade för hon är ruskigt erfaren och kunnig.

 

Personalen från barnavdelningen kommer ner med Emma till mig på IVA och jag får för första gången hålla min dotter. Jag fattar nog inte riktigt att det är mitt barn eftersom jag inte sett henne i samband med förlossningen men kan samtidigt inte sluta säga att jag älskar henne.

 

Under hela min tid på IVA ligger jag och tänker på ett stort glas Cola med is. Försöker stilla mitt sug med näringsdryck men det har inte riktigt samma effekt. Som en ängel från himlen kommer då sköterskan Malin med en skvätt Cola Zero från hennes egen flaska och jag är seriös när jag säger att jag fick en tår i ögat och hörde Halleluja-kören i bakgrunden. Det gör mig stolt att vara sjuksköterska/barnmorska när man har kollegor som gör det lilla extra för sina patienter.

 

Mina prover gick upp och ner under dagen men på kvällen fick jag äntligen komma till BB. Erik kommer upp och det är första gången på nästan ett dygn som jag träffar honom. Tillsammans tar vi oss till Emma och jag lägger en hungrig fröken till bröstet varpå hon hugger tag på en gång. Hon har tydligen levt om en hel del under dagen och inte nöjt sig med maten i sonden. Hon skulle ha TUTTE! Emma mår jättebra men får ligga kvar på barnavdelningen över natten, jag sover på BB och Erik skyndar sig hem till en väntande storebror.

 

30/6-2/7

Tiden på BB kantades av amning, blodtryckskontroller och provtagning. Efter nästan en vecka på sjukhus hade jag ledsnat totalt på att svettas i en sjukhussäng och jag mer eller mindre tjatade mig hem på tisdagen. Jag hade inte speciellt ont efter snittet och var uppe och rörde på mig så fort jag orkade. Blev dock lite klen efter ett tag så jag fick några fler påsar blod innan jag åkte hem.

 

Bredvid mig när jag skriver det här ligger en sovande prinsessa som inte har en aning om vilket drama det blev när hon kom till världen. Hon är lika söt som storebror och jag kan inte se mig mätt på henne.

(nyfödd till vänster & dagsfärsk till höger)

 

När såna här dramatiska saker inträffar blir man ganska ödmjuk inför livet. Tack vare att Emma har mått så bra efteråt har jag också mått jättebra. Dock kommer man inte ifrån tankarna på "tänk om...". Känslorna går upp och ner och tårarna kommer ibland när allt är tyst och lugnt och jag bara sitter och tittar på Emma, och Lukas också för den skull.

 

Om jag i sann Oscars-anda ska ta och avsluta det här inlägget med att rikta ett varmt tack till alla inblandade och då speciellt:

 

*Carro - för att du var ett större stöd än du någonsin kommer att förstå

*BM Rosie & USK Anne T - för att ni tog hand om oss i samband med förlossningen

*Dr Inger - för att du hade huvudet på skaft och var snabb med kniven

*SSK Malin på IVA - för att du fick Cola Zero att smaka underbart

*Sköterskorna på IVA - för att ni fick rumptvätten i sängen att kännas som ett SPA-bad

*BM Ann - min fina kollega på BB som fick mig att stanna upp och känna efter för första gången hur jag mådde. Du behöver bara visa dig så kommer tårarna. Kan bli lite jobbigt när jag så småningom ska börja jobba :D

*Erik - SÅKLART! Tack för att du är en underbar pappa till våra barn och för att du står ut med mina strapatser när jag ska föda barn!